sep. 14.

En ”blomdusch” över svenska folket innan ”ösregnet” kommer

Med tillstånd av Peter Robsahm publicerar jag hans inlägg från 14/9-19 på Öregrundarbloggen.
Peter är en klok och bildad man.

”När någon börjar ironisera över kopplingen mellan det som händer i Sölvesborg och hur det typiska tillvägagångssättet är när nazister och fascister sprider sitt svarta ”evangelium”, känner jag att det kanske är dags att klargöra ett par saker.

Nej, det går ingen naturlig och rak linje mellan att inte hissa en pride-flagga och att förinta människor i läger. Är det just byggandet av ett nytt Auschwitz man behöver för att se farorna med den extrema högervind som blåser, då har man sänkt garden rejält.

Hur kommer det sig att nazism/fascism verkar vara svarta uniformer, monokel, högljudda tal på helst tyska och utmärglade människor i läger för en del?
Glöm Hollywoodnazismen!

När jag talar om nazism eller fascism i mina texter, talar jag om en ideologi vars mål är att successivt ”ta över” och vars mål är att avskaffa demokratin som vi känner den, till förmån för den hierarki de ser som det enda sättet att styra en nation och skapa den enda typ av nation de egentligen vill leva i.
Ända sedan dessa personer började engagera sig i vitmakt-rörelsen har de haft detta mål för ögonen. Inte höjda pensioner, bättre sjukvård, sänkt skatt eller en skola som lär ut jämlikhet och syskonskap.
För dem handlar det om makt; ingenting annat än makt.
Och den makten ska helst vara oinskränkt.

Men eftersom samhället ser ut som det gör, gäller det att ta allt i små portioner. Det går inte att ställa folk i ett ”ösregn”, utan man börjar med en blomdusch för att sedan öka på till det där duggregnet som inte verkar vara så farligt.
Det som därefter sker är ren logik.

När man uppträtt ”civiliserat” tillräckligt länge och spelat på de etablerade partiernas planhalva, blir de också till slut salongsfähiga. De behandlas mer och mer som ett ”vanligt” parti och eftersom de fått folk att tro att de står på ”vanligt folks” sida, mot eliten och etablissemanget, blir det till slut också känsligt att utmana dem. Journalister ställer aldrig de svåra frågorna. De blir extra omhuldade på bästa sändningstid. Övriga partier börjar snegla åt deras håll och tar efter framgångskonceptet i en tappning som går att passa in i deras vanliga politik. Det gäller ju att ta små steg.

Eftersom ett parti som SD aldrig behöver stå till svars för någonting, kan också deras företrädare vräka ur sig den ena lögnen och halvsanningen efter den andra. Det blir som i en rättegång, där det viktiga inte är vad som är sant i vad ett vittne säger, utan att vissa saker blir sagda så att juryn hör det. Är fröet väl sått i folks medvetande, gör de redan etablerade vanföreställningarna resten.
Människor vet ju redan hur det är ställt med det här landet, liksom.

När fakta om t ex våldet presenteras, rycker armén ut. Det kan helt enkelt inte vara sant att våldet minskar. Det får inte vara sant. Det måste motbevisas. Den sekteristiska fundamentalismen sätter in alla klutar. Mytologin kan inte ifrågasättas; ej heller besegras. I deras värld.

Ett problem för nazifascismen är ju att det finns tillräckligt många, hittills, som inte velat ha dem som lekkamrater. Men ute i kommunerna börjar de förut så viktiga idealen svikta mer och mer och på sina ställen har det infunnit sig en situation där SD i princip styr med ett par moraliska överlöpares hjälp.

Sölvesborg är ett sådant exempel.

Och vad händer då?
Jo, demokratins ideal börjar givetvis naggas i kanten.
Det börjar med förbud mot tiggeri.
Sedan följer ett nej till flyktingmottagning.
Man går sedan över till att börja vilja styra konsten. Att ”entartete kunst” var ett begrepp för de första nazisterna, känner vi alltför väl till. Konst och kultur i allmänhet är diktaturens främsta fiender enär den inte går att låsa in. Skapandet fortsätter och blir allt viktigare. Kulturen ger röst åt de svaga. Och den provocerar. Väcker känslor.
Sådant går inte för sig.

Vad gäller Pride, som är ett rött skynke i dessa kretsar, finns det givetvis också en naturlig önskan hos de som tror på fascismen, att motarbeta alla yttringar som kan göra hbtq-rörelsen synlig. Fru Erixon har urskuldat sig med att förbud mot prideflaggor i Sölvesborg inte handlar om något annat än att kommunen ser över sina ”rutiner” vad det gäller flaggning. Det är således inte riktat speciellt mot regnbågsflaggorna.
Då skulle jag vilja säga, att om j a g hade velat få bort dem utan att bli offentligt halshuggen, så är det givetvis ett smart sätt att se till att det handlar om någonting helt annat och att dessa flaggor kommer med ”på köpet”. Då kan ingen anklaga en specifikt för detta och man har ett motargument som kan bli svårt att säga emot. Smart. Och från mitt håll: en tanke.

Det verkar ganska uppenbart att man i Sölvesborg flyttar fram positionerna mer och mer. De utmanar systemet och ser hur långt det bär. Faran ligger i att lyckas de driva igenom tillräckligt mycket och komma undan med det, blir kommunen i någon mening ”prejudicerande” och fler kan ta efter. Egentligen tjuvstartade ju fascistracet i Staffanstorp och det börjar bubbla i gröten lite varstans. Rena havregrynsgröten.

När vi ser vilka frågor som är angelägna för dem och att de är beredda att utmana ganska rejält, förstår vi också att detta inte är på skoj, även om de vi ser agera är politiska analfabeter.
Det är blodigt allvar.
Vi kan också lägga karbonpapper på skiten och se likheterna med hur sådana här totalitära ismer gått tillväga förut.
Det är samma modus operandi.

Det behövs inget Auschwitz för att vi ska frukta fascismens framfart.
De kan göra livet tillräckligt jävligt för tillräckligt många människor ändå.

Fatta det!

By admin | Posted in Politik | Both comments and trackbacks are currently closed.