Rebecca, sjuksköterska på Akademiska sjukhuset: ”Hur länge orkar egentligen vi i vården?”

Jag kopierar hela inlägget från Akademiska sjukhusets Facebooksida 21 december 2020:

Rebecca, sjuksköterska på akutsjukvårdens intermediäravdelning, AIMA:

”Det var lite som att gå ut i krig vid den första vågen, man visste inte riktigt vad man skulle mötas av när man gick till jobbet. Då vi inte hade erfarenhet av denna sjukdom visste man inte vad man skulle vänta sig. Patienterna var, och är, extremt instabila. Deras vitalparametrar som syresättning, blodtryck och puls kunde dramatiskt sjunka vid en så enkel sak som lägesändring i sängen. De kunde bli så allvarligt att patienterna inom en kort stund behövde intuberas och i värsta fall kunde de dö.

I slutet av mars blev hela vår personalgrupp från akutsjukvårdens intermediärvårdsavdelning, AIMA, flyttad till pop up-avdelningen 70 H. 70 H var en salsavdelning, alltså samtliga patientplatser i ett enda stort rum, det medförde att man tillsammans var i rummet i många timmar i taget utan riktiga raster. Vi var tvungna att bära andningsskydd för att skydda oss själva mot viruset. Dessa andningsskydd är tänkta att bära korta stunder åt gången medan vi arbetade med svårt sjuka patienter i timmar åt gången. Som man säkert förstår blev det trångt och svårt att andas ordentligt i skydden, vi blev trötta och fick ont i huvudet.

Första vågen var mer stressande i och med att man var tvungen att skapa lösningar hur den ökade smittspridningen skulle hanteras på sjukhusen. Vilket ledde till att man skapade 70 H som bara skulle vara tillfällig. Även om det var en jobbig situation så gjorde alla sitt yttersta på golvet för att vi skulle klara av det pressande läget. Det är inspirerande att se och man kände att man var en del av något stort.

Nu har andra vågen kommit vilket gjort att vi åter igen tagit emot covid-19 patienter, det är med en stor ångest vi åter sätter på oss maskerna. Jag som personal känner mig fortfarande utmattad sen första vågen och jag bearbetar fortfarande det som hänt. Ångesten och stressen gör sig påmind och man känner sig uppgiven nu när vi ser den ökade smittspridningen. Det är inte bara stressande att ta hand om covid-19 patienter som gör att man måste vara på tårna hela tiden, men det är också med stor sorg att vi inte kan ta emot anhöriga som är ett enormt stöd till patienterna.

Även om jag är mer skyddad på jobbet och det är mer troligt att jag blir smittad när jag handlar mat så är man orolig att själv få det. Ännu större ångest har jag när jag tänker på om någon i min familj blir smittad.

När ska det ta slut? Och hur länge orkar egentligen vi i vården? Jag börjar redan tänka på hur det kommer se ut inför nästa sommarsemester om det finns tid för återhämtning.

Till allmänheten vill jag säga: Håll avstånd, tvätta händerna och håll ut! Jag önskar att allmänheten bara lyssnar på restriktionerna, om inte för sig själva, gör det för sina nära, sina vänner. Vi inom vården gör så gott vi kan men vi räcker bara så långt, vi måste alla arbeta tillsammans för att det här ska gå.

Tänk inte så mycket på vad ni inte har, utan mer på vad ni har.”

Akademiska sjukhuset | Facebook

You may also like...