Biskop Mariann Edgar Buddes hela predikan i Washingtons katedral (som Trump kritiserat)

22 januari 2025: Blank Spot har översatt och publicerat biskop Mariann Edgar Buddes hela predikan:

Biskopens installationspredikan i Washingtons katedral avslutades med en direkt vädjan till president Trump om barmhärtighet mot alla de som är rädda nu. Den sista delen har blivit viral men här publicerar vi nu predikan i sin helhet:

Som nation har vi samlats denna morgon för att be om enighet som ett folk och en nation – inte om överenskommelser, vare sig politiska eller andra utan om en enighet som främjar gemenskap över mångfald och splittring.

En enighet som tjänar det gemensammas bästa. Ett enande, i denna mening, är en grundförutsättning för att människor ska kunna leva i frihet och tillsammans i ett fritt samhälle. Det är den fasta grunden, som Jesus sa, på vilken man kan bygga en nation.

Det handlar inte om likriktning. Det handlar inte om seger. Det handlar inte om artig uppgivenhet eller passiv passivitet född ur utmattning. En enighet är inte partisk. Snarare är enigheten ett sätt att vara tillsammans som innefattar och respekterar våra olikheter, lär oss att betrakta olika perspektiv och livserfarenheter som giltiga och värda respekt, och som gör det möjligt för oss i våra gemenskaper och i maktens korridorer att genuint bry oss om varandra, även när vi tycker olika.

De människor i vårt land som ägnar sina liv – eller som frivilligt engagerar sig – för att hjälpa andra i tider av naturkatastrofer, ofta med stora risker för sig själva, frågar aldrig de som de hjälper om vem de röstade på i senaste valet eller vilka åsikter de har i en viss fråga. Vi är som bäst när vi följer deras exempel. För enighet är ibland självuppoffrande, på samma sätt som kärlek är självuppoffrande – en gåva av oss själva för någon annans skull.

I sin bergspredikan uppmanar Jesus från Nasaret oss att älska inte bara vår nästa utan även våra fiender och att be för dem som förföljer oss. Att visa barmhärtighet, så som vår Gud är barmhärtig. Att förlåta andra, så som Gud förlåter oss. Jesus gick långt för att välkomna dem som hans samhälle betraktade som utstötta.

Nu medger jag att enighet, i denna breda och omfattande mening, är ett högt ideal. Det är mycket att be om. Det är en stor begäran till vår Gud, värdig det bästa av vilka vi är och vilka vi kan vara. Men det finns inte mycket att vinna på våra böner om vi handlar på sätt som fördjupar splittringen mellan oss. Våra skrifter är mycket tydliga om detta: Gud låter sig aldrig imponeras av böner om inte handlingarna speglar dem. Gud skonar oss inte heller från konsekvenserna av våra gärningar, vilka alltid, i slutändan, betyder mer än de ord vi ber.

Vi som har samlats här i katedralen är inte naiva inför politikens realiteter – när makt, rikedom och konkurrerande intressen står på spel; när synen på vad Amerika bör vara står i konflikt; när det finns starka åsikter över ett spektrum av möjligheter och helt olika uppfattningar om vad som är rätt väg framåt. Det kommer att finnas vinnare och förlorare när röster avges och beslut fattas som sätter kursen för den offentliga politiken och prioriteringen av resurser.

Det är självklart att i en demokrati kan inte allas särskilda förhoppningar och drömmar förverkligas under en given lagstiftningsperiod, en mandatperiod eller ens under en generation. Det vill säga, inte allas specifika böner – för oss som är människor av bön – kommer att besvaras på det sätt vi skulle vilja. För vissa kommer förlusten av deras förhoppningar och drömmar vara långt mer än ett politiskt nederlag. I stället blir det en förlust av jämlikhet, värdighet och försörjning.

Med detta sagt, är sann enighet bland oss ens möjlig? Och varför ska vi bry oss om den? Jag hoppas att vi bryr oss. Jag hoppas att vi bryr oss, eftersom den kultur av förakt som har blivit normaliserad i detta land hotar att förstöra oss. Vi bombarderas alla dagligen av budskap från vad sociologer nu kallar ”upprördhetsekonomi” – en del av det drivet av externa krafter vars intressen främjas av ett polariserat Amerika. Förakt driver politiska kampanjer och sociala medier, och många tjänar på det. Men det är oroande. Det är ett farligt sätt att leda ett land på.

Jag, en troende person, omgiven av troende människor och med Guds hjälp, tror att ett enande i det här landet är möjlig – inte perfekt, eftersom vi är ofullkomliga människor och en ofullkomlig union – men tillräckligt för att få oss alla att tro på och arbeta för att förverkliga idealen i Amerikas förenta stater. Ideal som uttrycks i självständighetsförklaringen med dess hävdande av mänsklig jämlikhet och värdighet.

Vi har rätt att be om Guds hjälp när vi söker enighet, för vi behöver Guds hjälp – men endast om vi själva är villiga att vårda de grunder som enighet vilar på. Likt Jesus liknelse om att bygga ett trons hus på en stabil klippa istället för på lös sand, behöver grunderna för enighet vara tillräckligt stabila för att stå emot de många stormar som hotar den.

Och vad är de då – enighetens grunder? Ur våra heliga traditioner och texter vill jag föreslå att det finns åtminstone tre.

Den första grunden för enigheten är att hedra den inneboende värdigheten hos varje människa, vilket är – som alla de trosinriktningar som är representerade här bekräftar – alla människors födslorätt som barn till vår gemensamma Gud. I offentliga samtal innebär att hedra varandras värdighet att vägra förlöjliga, förringa eller demonisera dem vi har meningsskiljaktigheter med. Istället väljer vi att respektfullt debattera våra skillnader och, när det är möjligt, söka gemensam mark. Och om gemensam mark inte är möjlig, kräver värdigheten att vi förblir trogna våra övertygelser utan förakt för dem som har sina egna övertygelser.

Den andra grunden för ett enande är ärlighet, både i privata samtal och offentliga diskussioner. Om vi inte är villiga att vara ärliga, är det ingen mening med att be om enighet, för våra handlingar motarbetar då själva bönerna. Vi kanske under en tid kan uppleva en falsk känsla av enighet bland vissa, men inte den mer robusta och breda enighet vi behöver för att hantera de utmaningar vi står inför.

För att vara rättvis vet vi inte alltid var sanningen ligger, och det finns mycket som arbetar mot sanningen i vår tid. Men när vi vet – när vi vet vad som är sant –åligger det oss ett ansvar att tala sanning, även när, särskilt när, det kostar oss.

Den tredje och sista grunden för ett enande jag nämner idag är ödmjukhet, som vi alla behöver eftersom vi alla är ofullkomliga människor. Vi gör misstag. Vi säger och gör saker som vi senare ångrar. Vi har våra blinda fläckar och våra fördomar. Och kanske är vi som farligast för oss själva och andra när vi är övertygade, utan tvivel, att vi har absolut rätt och någon annan har absolut fel.

För då är vi bara några steg från att etikettera oss själva som de goda människorna och andra som de onda. Sanningen är att vi alla är människor – kapabla till både gott och ont. Som Alexander Solzjenitsyn träffande observerade: ”Linjen som skiljer gott från ont går inte genom stater, inte mellan klasser, inte mellan politiska partier, utan rakt genom varje människas hjärta.”

För att vara rättvis vet vi inte alltid var sanningen ligger, och det finns mycket som arbetar mot sanningen i vår tid. Men när vi vet – när vi vet vad som är sant –åligger det oss ett ansvar att tala sanning, även när, särskilt när, det kostar oss.

Den tredje och sista grunden för ett enande jag nämner idag är ödmjukhet, som vi alla behöver eftersom vi alla är ofullkomliga människor. Vi gör misstag. Vi säger och gör saker som vi senare ångrar. Vi har våra blinda fläckar och våra fördomar. Och kanske är vi som farligast för oss själva och andra när vi är övertygade, utan tvivel, att vi har absolut rätt och någon annan har absolut fel.

För då är vi bara några steg från att etikettera oss själva som de goda människorna och andra som de onda. Sanningen är att vi alla är människor – kapabla till både gott och ont. Som Alexander Solzjenitsyn träffande observerade: ”Linjen som skiljer gott från ont går inte genom stater, inte mellan klasser, inte mellan politiska partier, utan rakt genom varje människas hjärta.”

Låt mig framföra en sista vädjan, herr president

Miljontals människor har satt sin tillit till er. Och som ni sa till nationen igår, ni har känt försynen från en kärleksfull Gud. I vår Guds namn ber jag er att visa barmhärtighet mot de människor i vårt land som nu är rädda.

Det finns homosexuella, lesbiska och transsexuella barn i demokraters, republikaners och oberoendes familjer  – en del fruktar för sina liv. Det finns människor som plockar våra grödor, städar våra kontorsbyggnader, arbetar på kycklingfarmer och i slakterier, diskar efter våra måltider på restauranger och arbetar nattpass på sjukhus – de kanske inte är medborgare eller har rätt dokumentation – men den stora majoriteten av invandrare är inte kriminella. De betalar skatt, är goda grannar och trogna medlemmar i våra kyrkor, moskéer, synagogor, gurdwaras och tempel.

Jag ber er, herr president, att visa barmhärtighet mot dem i våra samhällen vars barn fruktar att deras föräldrar kommer att tas ifrån dem. Och att ni hjälper dem som flyr från krigszoner och förföljelse i sina hemländer att finna medkänsla och välkomnande här. Vår Gud lär oss att vi ska visa barmhärtighet mot främlingar, för vi har alla en gång varit främlingar i detta land.

Må Gud ge oss styrka och mod att hedra varje människas värdighet, tala sanningen till varandra i kärlek och att vandra i ödmjukhet med varandra och vår Gud – för alla människors bästa, i denna nation och i världen.

Amen

………………………………………
En bön för USA om enighet – läs hela biskopens kraftfulla predikan – Blankspot

You may also like...