Var går din gräns? Att öppet kalla ärkebiskop Jackelén för ”as”?

Ett inlägg av Peter Robsahm, 6 april 2021, på Facebook:

”Gränserna flyttas.
Och det finns många frivilligarbetare som hjälpt till att baxa iväg hindren – de hinder som ändock funnits där vad gäller hur långt man är beredd att gå i sin misskreditering av andra människor.
Inte ens ärkebiskopen har längre något skydd av sin position och respekt för ämbetet. Det står var och en fritt att tycka vad man vill om Svenska kyrkan och de människor som verkar i kyrkans namn, men det är tvivelsutan en förflyttning av gränserna för hur långt någon är beredd att gå. Vrider vi klockan tillbaka, både ett, två och tre varv, kan vi notera att när samhället uppnått ett visst mått av barbari, då har inte ens kyrkan utgjort en fristad. Knektarna klampar in i kloster likaväl som domkyrkor. Som sagt: man kan tycka vad man vill om dessa institutioner – men det har ett symbolvärde. Ett starkt sådant. Vi har under flera år nu förfasats över hur positionerna hela tiden flyttats och det är många som är delaktiga i denna förflyttning. I den offentliga debatten hörs idag nästan enbart röster som på ett eller annat sätt förfäktar andra gränsdragningar och dessa medmänsklighetens ”valpar” görs till och med rumsrena, fast de är fullt upptagna med att kissa inomhus. Medmänsklighet och omtanke har fått epitetet ”godhetsknarkare” klistrat på sig. Eller ”flyktingkramare”. Folk som vill andra väl har misstänkliggjorts, som om det vore klandervärt att öppna sin hand istället för att sluta den. Tvärtom-världen har gjort rätt till fel och ett ja till ett nej. Flera i den offentliga debatten – de med plattform, som alltid skrivs om och alltid citeras – har anammat den nya tidens ordning. De får till och med möjligheten att visa sig i sin bästa dager i flera av de intervjuprogram media dukar fram. De ses som ”intressanta” och i allra värsta fall som ”kontroversiella”. Att de är sluga förtalare som med sitt skrivande och tyckande spätt på hatet i samhället, verkar inte föresväva producenterna. Men resultatet av allt detta framgår med all anskrämlig tydlighet. Allt fler vittnar om ett Sverige där trakasserier är vardagsmat och där många numera undviker kommunala färdmedel. Att bli kallad för ”virus” eller få ”åk hem till där du kom ifrån” slängt i ansiktet, tillhör det som en människa med annan hudfärg än vit, får räkna med idag. Även om vi själva inte ser det i vår omedelbara närhet, vet vi att det finns därute och att det inte längre är några undantag.
Gränserna har flyttats. Mitt framför våra ögon. Sverigedemokraterna har blivit som en stor varmvattenberedare som fördelar sitt innehåll till alla de kranar som är beredda att släppa ut det bara någon vill vrida på kranen. Till vår stora fasa har vi sett hur alltfler gör det. Vrider på kranen, alltså. Det är legio att ge sig på människor ”av annan härkomst”. Det är till och med riskfritt. Vi brukar ibland vända på steken och säga att det trots allt är 80 % som inte stödjer fascismens representanter i Riksdagen. Gott så. Men, problemet är bara att dessa 80 % är ”snälla” människor. Bland dem finns alla dessa godhetsknarkare, ärkebiskopar, batikhäxor och flyktingkramare. De slåss inte gärna och tyvärr blir det också så att många inte vill bråka, utan håller tyst. Tystnaden kan bli ett problem. Att inte vilja bråka kan bli ett problem. Och problemet med det är, att dom som står på den sida som vill göra skillnad på människor – som vill sprida rädslan för människor med annan hudfärg, som vill kasta ut alla som ”inte hör hemma” här – inte är tysta. De hörs. De gapar om ”yttrandefrihet”, trots att deras propaganda snart är det enda som hörs. Att öppet kalla ärkebiskop Jackelén för ”as” (och lite till), är en gränsförflyttning. Det är försmaken på det där jag nämnde om att ingenting längre är heligt, utan att det är fritt fram för vem som helst att angripa den de så önskar med hat och smädelser. Skrämma andra till tystnad. Och till denna stack har politiker, krönikörer, debattörer och – tyvärr – vissa ”kulturpersonligheter”, dragit sitt strå.
Det sker inte över en natt. Titta tillbaka tio år och se sedan vart de små stegen tagit oss.
Vad ser vi om vi blickar tio år framåt?”

……………………………………….
Var sätter du gränsen?

You may also like...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *