År 1876 fanns det 90 idioter i vårt län

Jag ’hänger’ på nätet i landstingsarkivet och forskar just nu om kommunikationer i vårt län från 1800-talet fram tills idag. Men så hamnade jag på rubriken ’Sjukvård’ i samma arkiv och blev både nedstämd och munter – samtidigt. De vi kanske kallar ”idioter” idag kan ha höga positioner i samhället och återfinnas på platser som ”idioterna” på 1870-talet absolut inte fanns på. Att inte vara ”normal” den här tiden gav andra rätt att ständigt påtala det.

Det var så här, att små kommuner i länet inte hade ekonomi för att ta hand om alla som de ansåg behövde vård. Kostnaderna för fattigvård var tunga att bära för de mindre kommunerna. Det behövdes någon typ av samverkan mellan kommunerna.

År 1875 lämnade landstingsmannen Johan Adolf Marmén från Olands härad in en motion i vilken han belyste problemet och föreslog en uppfostringsanstalt för dövstumma, blinda och sinnessjuka. En inventering gjordes år 1876 via domkapitlet för att räkna samman antalet idioter och dövstumma i hela länet. Det kunde noteras att det i vårt län fanns:
90 idioter: 56 män och 34 kvinnor
88 dövstumma: 50 män och 38 kvinnor.
Sinnessjuka fanns redan på vårdinrättningar och räknades inte här.

År 1877 lämnade Drälingeborna (Björklinge socken) Carl Edvard Casparsson och Johan Larsson var för sig in motioner om arbetsanstalter eller fattiggårdar. De menade att de som inte kunde försörja sig själva ändå skulle arbeta och göra rätt för sig. En nybildad kommitté tog initiativ till samverkan med Uppsala stad, som redan hade en gård för fattiga. I budgeten för år 1879 avsattes 4 000 kronor till en fond för arbetsanstalt ”för tredskande understödstagare”.

Idiotanstalten vid Rickomberga hade 24 barn och arbetshemmet har 10 ynglingar. Jordbruket övertogs i egen regi 1894 vilket gav elever och idioter på arbetshemmet sysselsättning. Man anställde en dräng och skaffade två hästar och fem kor. En nybyggnad som innehöll matsal, tvätt- och bagarstuga, slöjdrum och badrum uppfördes 1898. Landstinget yttrade sig 1899 över förslag från riksdagen om förbättrat omhändertagande av obildbara sinnesslöa som icke fick tas in på idiotanstalter eller arbetshem. Sådana asyler som betjänade flera län borde staten ordna ansåg landstinget.

1906 ändrades benämningen idiotanstalt till sinnesslöanstalt. På 1950-talet försvann begreppet ”sinnesslö” och inom utbildningen blev benämningen i stället särskola.
Centralstyrelsen anmälde 1967 att en ny omsorgslag trädde i kraft den 1 juli 1968 enligt vilken styrelsen skulle heta Omsorgsstyrelse.