Peter Robsahm om svensk yttrandefrihet, om stolthet och tacksamhet

Peter Robsahm är en mycket klok man. 20 april 2022 skriver Peter på sin Facebook:

I Ryssland grips man om man uttalar kritik mot regimen eller mot det krig den just nu för. Som medborgare har du liten eller ingen rätt att yttra dig. Givetvis är Ryssland inte ensamt detta. Överallt runt vår jord finns det länder där konsekvenserna av att säga sin mening kan stå en dyrt. Mycket dyrt, till och med.

Därför är yttrandefriheten en dyrbarhet. Något värdefullt – värd att vårda och försvara.

Många skulle nog säga att de är stolta över vår yttrandefrihet. Vi råkar ju leva i ett av världens mest liberala länder när det kommer till denna frihet.

Så jag frågar mig själv: är jag stolt?

För min personliga del använder jag sällan ord som ”stolt” när det kommer till sådant som har med nationen att göra. Stolt kan jag vara över sådant jag själv åstadkommit, eller sådant som någon som står mig nära uträttar.

Alltså är jag inte stolt över att vara svensk. Jag är inte stolt över vår yttrandefrihet. Jag är istället tacksam.

Tacksam över att ha fått födas, av en ren slump, i ett land där så mycket är bra med tanke på hur mycket det finns som kan vara dåligt. Jag är tacksam över att Sverige som nation valt en väg där vi får leva våra liv i den frihet som man kan kräva, sett till att vi har en massa andra människor att ta hänsyn till.
I det fallet tänker jag alltid på Anna Greta Wides dikt om livet och friheten, som inleds med orden: ”Du har ett liv, ett fattigt eller rikt. Och det är ingen annans likt. Och du kan handskas med det ganska fritt. Men ändå är det inte riktigt ditt.”

Jag är således tacksam, dels över att ha fötts på denna jord som människa, dels för att ha dragit livets vinstlott när det kommer till att få möjlighet att leva detta liv i trygghet och frihet.

Men mitt i all denna frihet finns det något som skaver. Och det som skaver får mig att i någon mening känna mig bedragen.
Jag kan nämligen inte känna den tacksamhet jag borde, fullt ut, när den frihet som skapades för att jag ska kunna säga min åsikt eller kritisera samhället utan att gripas och hamna bakom galler, istället har blivit ett legitimt spektakel att skymfa och förnedra s k minoriteter.

För det är så gott som alltid där, i de sammanhangen, yttrandefriheten stöts och blöts. Det är där de som inte ger ett skit för någon annans frihet än sin egen, åberopar rätten att trampa på andra. Där, hos de högljudda gaphalsarna.

Högerextremister tillåts manifestera utanför en synagoga.
En nazistisk rättshaverist – en som inte är välkommen till flera andra länder, som o c k s å har yttrandefrihet – får fritt provocera och smutskasta muslimer och bränna böcker. Som om inte att bränna böcker vore något historien borde ha lärt oss att för evigt slå i bojor och avsky.
Nazister kan gå omkring med plakat med bild och namn på kända judiska personer och trycka upp sin antisemitism i ansiktet på dem. Och på oss andra.
Det är alltid judar, muslimer, romer, hbtq-personer, tiggare och invandrare som ska ”tåla” att extremister skrapar av skiten under skorna på dem.
”Luften är fri här i Sverige”.

Sådan förbannad skit ska behöva tålas bara för att några tar sig rätten att missbruka den finaste av friheter.
Och visst är det provocerande. Det är provocerande för oss som inte tillhör någon av dessa människor som får utstå att på olika sätt hotas och smädas av dessa antidemokratiska krafter.
Hur ska det då inte vara för dem? För er?

Jag ställer mig frågan: om det varit en radikal islamist som sökt tillstånd att bränna upp biblar på Stortorget någonstans, hade han utan vidare fått det då? Hade Säpo agerat eskortservice åt honom?

Tillåt mig tvivla. Alltså, är vi i så fall inte lika inför lagen – och vad är då denna frihet värd?

Jag är tacksam över att vi har en lag om hets mot folkgrupp.
Jag vore ännu mer tacksam om vi tillämpade den.

Där, på den punkten, känner jag mig bedragen. 
Peter Robsahm | Facebook