”Vi har aldrig haft det bra.” Om vad Rysslands folk har vunnit och förlorat på kriget

Med tillstånd av Mats Hultén, som översatt från ryska till svenska, publicerar översättningen här:

Om du som jag har svårt att få grepp om varför folk i Ryssland faktiskt stödjer Rysslands krig mot Ukraina och korståget mot dess ”fiender i Väst” kommer här en enligt min uppfattning pricksäker analys av historikern Sergej Tjernysjov som publicerades som åsiktskolumn på Sibir.realii i förrgår.

Mina föräldrar har bott i “den privata sektorn” i en storstad under de senaste tjugo åren. Innan jag skrev den här kolumnen funderade jag i flera dagar med att tänka på hur man översätter denna term till andra språk (inklusive till moskvadialekt). Jag insåg att det inte fanns något sätt. Det betyder inte ”bostadsområde med enfamiljsbostäder”, som Wikipedia skriver, utan det är ett slags injektion av landsbygdsliv i storstädernas struktur. Där finns inga asfaltsvägar, inget avloppssystem (även om nästan alla har badrum med toa), telefoner dök upp för cirka 15 år sedan och gas introducerades samtidigt. Gas gör att man på vintern inte behöver bära kol i hinkar från ladan och tända kaminen två (eller till och med tre) gånger om dagen. Gas är iallafall bra, det finns inte överallt.

För cirka tio år sedan började utländska bilar dyka upp längs staketen. Ingenting har förändrats de senaste fem åren. I somras hämtade jag min son hos mina föräldrar efter helgen. ”Kom senast tio på morgonen”, sa min mamma till mig. Jag kom faktiskt precis vid tio. Klockan elva skulle det vara begravning på en närliggande gata i den här privata sektorn. Klockan elva på morgonen fördes brorsonen till vår ”byäldste” dit, till gatan bredvid mina föräldrars. ”Byäldsten” är en respekterad person, som en elevrådsordförande, fast i området där man bor. Följaktligen måste brorsonen till byäldsten, den redan avlidne specialoperationsdeltagaren, följas till sin sista vila med värdighet – man måste gå dit och hedra hans minne. Han mobiliserades i våras, stred i ett halvår, återvände hem på permission, for igen – och redan första dagen hamnade han under beskjutning. Han kom tillbaka för andra gången fast i en zinkkista vars lilla fönster till och med hade målats igen. Därför måste jag hämta mitt barn vid tio – mamma vet att jag inte skulle gå med på att han deltog.

På mina föräldrars gata bor nu också en ”krigshjälte” i sina föräldrars hus, en före detta Wagner-soldat tillika före detta inbiten tjuv. Så länge jag kan minnas har han alltid suttit i fängelse, antingen på grund av småstölder eller våldsbrott. Han kom ut ett par månader, drack, rånade och åkte in i fängelse igen. Om något försvann från någons trädgård eller hus under de månader han var hemma var det alltid han som blev misstänkt. Nu har han medalj och en helt ny bil. Han tog förresten sina föräldrar till havet. De säger att de grät av stolthet över sin son. Och tvärs över vägen, i huset bredvid, där bor mina föräldrars granne. Hon arbetade som spårvagnskonduktör. Kanske är det därför hon svär så mycket. Och under det senaste och ett halvt året har hon berättat att hennes svärson allt oftare börjat säga att han frivilligt tänker anmäla sig för att kriga – hans lån kommer ju inte att amortera sig själva, när allt kommer kring. Och det stämmer ju – en annan granne tvärs över gatan, söp ihjäl sig på grund av sina lån, hans hjärta tålde det inte, och nu i våras begravdes även han med deltagande av alla på gatan. Jag bodde på den här gatan i tio år. Mina föräldrar bor fortfarande på den, för här har de ju bastu, garage och grönsaksland – inte som ”i era lägenheter, där man bor ovanpå varandra.”

Och vad gäller Wagner-veteranerna i grannskapet, så hittar man ju sådana överallt? Varje gång jag lyssnar på ”experter” som berättar för mig från sina varma studior i Nederländerna eller Israel hur människorna [i Ryssland] lider under Putin-regimens ok, och hur dessa människor nu har förlorat allt på grund av kriget och sanktionerna, så tänker jag på den här gatan. Jag tänker också på den när jag ser de ändlösa debatterna på YouTube mellan en ”liberal” emigrant å ena sidan, och en annan å den andra sidan. Det är under dessa som de säger att folket snart kommer att förstå att ”Putin-regimen” har tagit allt ifrån dem på grund av det outhärdliga sanktionstrycket. Folket kommer att förstå och, som de hoppas, kommer det att göra uppror. Eller så gör det inte uppror, men kommer åtminstone att sabotera för regimen. Eller något annat sådant.

Nyligen försökte den berömda psykologen Ludmila Petranovskaja i ett inlägg lista allt som det ryssländska folket förlorat för att bevisa för oss att ”inte alla ryssar gynnas av kriget”. Hennes lista inkluderade flera punkter: både rubeln och värdet av all egendom räknat i ”hårdvaluta” har kollapsat, ”världen har stängts” för [ryssländska] turister, utsikterna för barnen att studera utomlands har grusats, de medborgerliga rättigheterna och friheterna har inskränkts, utbildningen har försämrats, kulturen degraderas, ”familjer som splittras när männen drar ut i krig”, och något ytterligare. Efter att ha läst den här listan tackade jag än en gång ödet för att jag inte föddes i Moskva och fortfarande inte har tappat kontakten med verkligheten. För om vi ponerar att två tredjedelar av den ryssländska befolkningen utgör det ”ryssländska folket”, så har det ”ryssländska folket” inte förlorat något av detta – för man hade inget av detta att förlora!

Senast folket höll i en dollarsedel var 1997, och då mest som en ball grej bara. Man gick aldrig på teatrar och har inte alls märkt hur de bästa regissörerna lämnat Ryssland och lämnat det, folket, utan någonting. Deras barn går i samma skolor som de en gång gick i själva – kanske till och med med samma lärare, som redan hunnit bli sjuttio. Det, folket, vet inte ens att barn kan undervisas utan skrik och att man får gå på skolans gräsmattor.

Slutligen, om några familjer har ”splittrats” så var anledningen bara fängelse, mobilisering eller kontraktstjänst. Ingen ur folket har någonsin åkt iväg till Georgien eller Kazakstan – det vanliga folket eller dess släktingar har aldrig ens lämnat sina egna städer. Och än sen att priserna i butikerna har ökat? Dessa människor har aldrig ställt sitt hopp till butikerna. Folk har både potatis och burkar med inlagda grönsaker i jordkällaren för hela vintern. Vi klarar oss alltid på något sätt. Så vanligt folk har inte förlorat någonting för de har inget särskilt att förlora.

Men vad har folket vunnit [på kriget] då? Jo, folket har vunnit mycket, outsägligt mycket. Först och främst pengar. Så mycket pengar. Visst, tiotusentals ryssländska soldater har inte återvänt, men hundratusentals har gjort det! Och de återvände med så många miljoner rubel de inte ens hade kunnat föreställa sig innan. I min frus hemstad (inte lika stor som vår, men mycket mer industriell) återvände en man hem med tre miljoner rubel, som han och hans vänner spenderade på tio dagar. Trehundratusen om dagen för hela gänget – inklusive fri sprit och prostituerade. Detta är livet! De som har familjer åker till havet, köper lägenheter och skaffar ny bil. För det andra – att få vara del av något stort.

Precis som våra far- och morföräldrar besegrade fascismen, så besegrar vi nazismen (eller vad det nu är?) i Ukraina. Och samtidigt besegrar vi homosexuella, judar, hela det kollektiva väst, frimurare och allmänt allt och alla. De som är äldre gläds åt att pionjärerna återuppstått, den grundläggande militära utbildningen, skoluniformerna och alla attributen från deras ungdom i största allmänhet. Äntligen! Dagens ungdom har det ju bara gått utför för. Och allt detta – utan att anstränga sig alls, och oftast – utan att ens behöva resa sig från soffan.

Med vad kan man locka människor som blivit rika och känner sig som sultaner? Videorna om de korrupta tjänstemäns palats då? Äh, folk har vetat om detta länge, ända sedan 90-talet, att de har blivit bestulna – det är inga nyheter längre. Och snacket om att det är folket som är ansvarigt (som varandes ”de som stannat kvar”) för regimens brott? Och intervjuer om demokrati och mänskliga rättigheter? Tragiska berättelser om fängslade Berkovitj eller Melkonjan? Vilka är de egentligen? Om det har har ingen berättat på TV eller på Internet (till exempel på Komsomolskaja Pravdas webbplats). Allmosor i form av pengar större än vad man kan tjäna på decenniers arbete, i kombination med att få tillhöra de stora, är en explosiv blandning. Om man inte tar hänsyn till det kan man undra i all oändlighet varför det i de senaste valen främst var byarna (och inte de stora städerna) som röstade på de utsedda guvernörerna och det ”regerande partiet” – trots att just byarna drabbats av de största förlusterna från mobiliseringen.

Det är denna explosiva blandning som får kärringarna att rösta på makten, att komma till vallokalerna i klänning de köpte för tjugo år sedan. De röstar uppriktigt på regeringen som är på väg att bygga ett stort land – trots sina fiender förstås. Och det är denna blandning som ger upphov till ett totalt missförstånd mellan det tunna lagret av dem som verkligen förlorat allt på grund av kriget och den överväldigande majoriteten av befolkningen, som inte har förlorat något, utan istället fått allt.

I våra intellektuella samtal, i hopp om att mardrömmen snart ska ta slut, är det en annan sak vi förbiser: Alla de hundratusentals män och kvinnor som redan har genomgått det pågående kriget och processerna för att ”återställa de nya territorierna” är föräldrar till miljontals barn. Dessa miljoner barn tror att deras fäder och mödrar nu gör heroiska saker. De tror uppriktigt att det är så just för att det är deras föräldrar, och de kan ju inte vara några monster. Dessa miljontals barn satte på sina slipsar i trikolorens färger den 1 september [vid skolstarten], de tittar på samma TV, lyssnar på sina fäders berättelser om ”ukroperna” [nedsättande term om ukrainare] och reser genom det förstörda Mariupol på semester till Krim (med eller utan sina fäder).

För att vi efter krigets slut ska kunna börja diskutera någon “kollektiv ånger” måste vi vänta tills dessa barn växer upp och får egna barn. Först då kan vi berätta för dessa (ännu inte födda) barn att deras far- eller morföräldrar begick skamliga handlingar – det är lättare, än att höra det samma om sina egna föräldrar. Den inre ångern, inte den påtvingade, började i Tyskland först på 1970-talet – när barnen till nazisternas barn vuxit upp. Först då – i slutet av 2040-talet – kommer det att vara möjligt att prata med folk om de förluster som det ryska samhället faktiskt har lidit av det nu pågående kriget. Åtminstone några av människorna kommer faktiskt att lyssna på detta. Då kommer förresten de lärare vars yrkesliv började under Brezjnev äntligen ha slutat arbeta i skolorna. Tills dess, upplever folk den kanske bästa perioden i sina liv. Jovisst, några av dem kommer med jämna mellanrum tillbaka från kriget i zinkkistor. Å andra sidan så deltar ju hela gatan i begravningen – vad är det för fel med att återuppliva gamla traditionella värderingar?

Ryssland – allt som rör Ryssland! | # **”Vi har aldrig haft det bra.”**