Tal av Ukrainas president Volodymyr Zelensky 24 februari: ”Ett år av oövervinnlighet”

Zelenskys tal översatt till svenska, 24 februari 2023:

För ett år sedan, den här dagen, från samma plats klockan sju på morgonen, talade jag till dig med ett kort uttalande som varade bara i 67 sekunder. Jag sa’ de två viktigaste sakerna då och nu. Det faktum att Ryssland har inlett ett fullskaligt krig mot oss. Men att vi är starka. Vi är redo för allt. Vi kommer att besegra alla. För att vi är Ukraina!

Detta började den 24 februari 2022. Den längsta dagen i våra liv. Den svåraste dagen i vår moderna historia. Vi vaknade tidigt och har inte somnat sedan dess.

Någon kände rädsla, någon var chockad, någon visste inte vad man skulle säga, men alla visste vad de skulle göra. Trafikstockningar på vägarna, men många gick för att hämta vapen. Det var köer. Några stod vid gränserna, men många gick till de militära rekryteringskontoren.

Vi höjde inte en vit flagga utan började skydda den blågula. Vi blev inte rädda, vi bröt inte ihop, vi gav inte upp. Vår tro växte sig starkare. Vår anda har stärkts. Vi framhärdade den första dagen av det fullskaliga kriget. Vi visste inte vad som skulle hända dagen efter, men vi förstod: Vi måste kämpa för varje morgondag. Och vi kämpade. Och vi höll ut den andra dagen. Och sedan till den tredje. De tre dagarna fick vi leva på. Ryssland hotade med att vi skulle vara borta om 72 timmar. Men vi höll ut den fjärde dagen. Och sedan den femte. Och idag står vi exakt ett år senare. Och vi vet fortfarande: Vi måste kämpa för varje morgondag!

Jag tackar alla som fortsätter göra motstånd – alla våra försvarare. Ukrainas väpnade styrkor. Markstyrkor, vårt infanteri och tankfartyg. Flyg- och marinstyrkor. Artilleri, luftförsvar, fallskärmsjägare, spejare, gränsvakter. SoF, SBU, Nationalgardet, Polisen, TrO – alla våra säkerhets- och försvarsstyrkor. Tack vare er står Ukraina. Vi stod emot den hårda februari och krigets hårda början.

Och så blev det vår. Nya attacker, nya sår, ny smärta. Alla såg vad vår fiende gjorde. Beskjutning av förlossningsavdelningar, Dramateatern i Mariupol, Mykolaiv Regional State Administration, Freedom Square i Charkiv, järnvägsstationen i Kramatorsk. Vi såg Bucha, Irpen, Borodyanka. Hela världen har insett vad den ”ryska världen” står för och vad Ryssland är kapabelt till.

Samtidigt har världen sett vad Ukraina är kapabelt till. Det här är nya hjältar. Försvarare av Kiev, försvarare av Azovstal. Nya bedrifter som hela städer utförde. Charkiv, Chernihiv, Mariupol, Kherson, Mykolaiv, Gostomel, Volnovakha, Bucha, Irpin, Okhtyrka. Hjältestäder. Huvudstäder av oövervinnlighet.

Krigets första månad. Och den första vändpunkten i kriget. De första förändringarna i uppfattningen om Ukraina. Vi föll inte på tre dagar. Vi stoppade världens andra största armé.

Vi utsattes för nya slag varje dag, lärde oss nya tragedier varje dag, men uthärdade tack vare dem som gav sitt allt varje dag. För andras skull.

Sjukvårdare som räddar sårade soldater vid frontlinjen, utför operationer under eld, är med vid förlossningar och ger spädbarn bombskydd, stannar i tjänst i dagar och veckor. B

Brandmän som drar ut folk under rasmassorna och själva blir beskjutna.

Järnvägsarbetare, som har evakuerat hundratusentals ukrainare utan att sova eller stanna sedan krigets början.

Sedan gick vi till offensiv, de första prestationerna, och började befria våra territorier. Vår ”Neptun” skickade kryssaren ”Moskva” till botten.

Ukraina överraskade världen. Ukraina har inspirerat världen. Ukraina förenade världen. Tusen ord kan sägas som bevis, men några räcker: HIMARS, Patriot, Abrams, IRIS-T, Challenger, NASAMS, Leopard.

Jag tackar alla våra partner, allierade och vänner som står sida vid sida med oss. Det gläder mig att den internationella anti-Putin-koalitionen har vuxit.

Jag tackar också vår utrikespolitiska armé. Våra diplomater, ambassadörer, representanter i internationella organisationer och institutioner. Alla de som arbetar för nya sanktioner mot Ryssland, och arbetar för erkännandet av Ryssland som en terroriststat.

Kriget förändrade många familjers öde, ändrade våra seder och traditioner. En farfar brukade berätta för sina barnbarn om hur nazisterna besegrades. Nu berättar barnbarnen för sina farfar hur de besegrar rashisterna. Tidigare stickade mödrar och mormödrar halsdukar, nu väver de kamouflagenät. Tidigare bad barn jultomten om smartphones, prylar, men nu samlar barnen in pengar till våra soldater.

Under året förlorade nästan alla ukrainare någon. Far, son, bror, mor, dotter, syster. En älskad. En nära vän, en kollega, en granne, en bekant. Mina kondoleanser.

Nästan alla har minst en kontakt i sin telefon som aldrig kommer svara igen. Kommer inte svara på sms:et ”Är du där?”. Dessa enkla ord fick en ny betydelse under året. Varje dag frågade miljontals ukrainare sina släktingar och vänner: ”Är du där?” Varje dag fick någon inget svar. Varje dag dödade ockupanterna våra nära och kära. Vi raderar inte deras namn från telefonen eller från vårt eget minne. Vi kommer aldrig att glömma dem.

Vi kommer inte att vila förrän Rysslands mördare straffas. Straff av en internationell tribunal. Guds dom. Våra krigare. Eller alla tillsammans. Domen är uppenbar. För nio år sedan blev Ryssland en aggressor. För ett år sedan blev aggressorn en bödel, en plundrare och en terrorist. Vi tvivlar inte på att de kommer att ställas till svars. Vi tvivlar inte på att vi kommer att vinna.

Det blev sommar – vi gick mot 100 dagar av krig. Vi fick status som kandidat till EU, återtog Zmeiny, hörde den första ”bavovna” på Krim, såg fyrverkerier i ockupantens lager och Antonovsky-bron.

Augusti var den första månaden då ockupanterna inte tog en enda ukrainsk stad. Och vi kände då att vår seger är oundviklig. Den är nära.

Och så blev det höst. Och, vår motoffensiv. Befrielse av Izyum, Balakleya, Kupyansk, Liman, Kherson-regionen och staden Kherson. Invånarna där mötte vår militär med den ukrainska flaggan. De väntade på Ukrainas soldater.

Jag vill nu vända mig till dem som fortfarande väntar. Till våra medborgare som nu är i tillfällig ockupation. Ukraina har inte övergivit dig, har inte glömt dig. På ett eller annat sätt kommer vi att befria alla våra områden. Och till alla er som nu tvingas leva utomlands: vi kommer att göra allt för att se till att du kan återvända till Ukraina. Vi kommer att kämpa för att återfå alla ukrainare som är krigsfångar. Och allt detta tillsammans blir en seger.

Vi ser ljuset även i mörkret. Trots ständiga massiva missilattacker och strömavbrott. Vi ser ljuset av den här segern. Den största känslan vi känner när vi tänker på Ukraina är stolthet. Stolthet över oss. Vi blev en enda stor armé. Vi har blivit ett team där någon hittar, någon packar, någon transporterar, och alla donerar.

Jag tackar vårt folk, jag tackar vår mångmiljonarmé av frivilliga och omtänksamma medborgare som ser vad som behövs. Vi blev ett. Vi blev en familj. Det finns inga främlingar bland oss längre. Ukrainare skyddade ukrainare, öppnade sina hem och hjärtan för dem som tvingades fly från kriget.

Vi står emot alla hot, beskjutning, klusterbomber, kryssningsmissiler, kamikazedrönare, strömavbrott, kyla. Vi är starkare än så.

Det var ett år av uthållighet. Ett år av mod. Ett år av smärta. Ett år av hopp. Ett år av enighet. Ett år av oövervinnlighet. Ett hårt år av oövervinnlighet.

Vårt största resultat är att vi höll ut. Vi blev inte besegrade.
Och vi ska göra allt för att vinna i år!
Ära till Ukraina!